Kösters Penna

Tre poeter har jag nyss läst. Sinsemellan mycket olika. En som rimmar, en som också visar foton, en som inte alls använder ord.

Har poesin några gränser gentemot prosan, musiken och bilden? Finns det ett igenmansland där konstarterna smälter i i varandra? Jag frågar, men har själv inget svar. Nedanstående tre poeter luckrar upp jordmånen, kan man kanske säga...

Lägg namnet Jimmy Ginsby på minnet! Poet, psalmdiktare, trubadur - en musicerande författare eller en författande musikant. Epitet och etiketter kan vara både vägledande och förvillande. Och Ginsby är både det ena och det andra.
Han går med sin diktsamling Mosaik på förlaget Vildhallon i Nils Ferlins fotspår och för den delen Frödings, Dan Anderssons och andras likaväl. Detta dels för att han avsiktligt travesterar kända poeters verk, dels för att han delar det där melankoliska tonfallet, som gett så många svenska dikter och musikstycken en blå ton.
Men han är rolig också, ibland med en svart sorgkant eller en liten beska i orden.
När han travesterar Gustaf Frödings Det var dans bortåt vägen och kallar den Det var dans här i huset, har han lyckats riktigt bra. Där vill Nils Ferlin göra Majken Johansson på smällen fast hon väljer att kyssa Karin Boye på halsen; läsaren får möta Karl-Gerhard och Göran Greider, Moa Martinson och Kent Andersson och många fler. Det är stort galej och lika roligt att läsa högt som att sjunga. En given succé på fester och i litterära salonger!
Allvarsam och sorgesam är dikten till den bortgångne liilebroren som slutar:
Du ler emot mig från en bild, en blekt, för länge sedan.
Jag tror att vi ska ses igen. Jag längtar lite redan.
Döden är ofta närvarande i Jimmy Ginsbys dikter , på ett varsamt, melankoliskt sätt.
Jimmy Ginsby är en versmåttens och rimmens mästare.
Förutom att han är trubadur och psalmskribent, är han undersköterska. Jag fäster mig särskilt vid dikten EXTRAVAK, där poeten sitter vid Ulla-Britt Mogrens dödsbädd och funderar över båd hennes och sin egen död. I sista strofen har poeten/extravaket gått ut på balkongen en stund:
Jag missade tydligen Döden
som hittade hit till slut.
När jag hämtade luft på balkongen
smög Döden, och Ulla-Britt, ut.
Jimmy Ginsby sentimentaliserar inte, är varsam i sin ironi och lyckas alltid hitta en ton som är kongenial med ämnet. Hans dikter och sånger rymmer mycket kärlek, längtan och melankoli. Och, som sagt, de där stänken av humor som är så viktiga för att vi ska orka med allt vad livet vill ha oss att gå omkring och bära på.

Bengt Berg är ett känt poet-och förläggarnamn. Heidruns förlag är hans litterära hemvist. Han har fått Ferlinpriset och varit riksdagsman för vänsterpartiet. Men för mig är han främst poet med en lång rad diktsamlingar bakom sig.
Diktsamlingen Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet är påkostad för att vara diktsamling, såtillvida att den bjuder på bilder, foton och några teckningar, likaväl som på dikter.
Stannar till och baxar en tordyvel
på rätt köl
man kan ta vilken som helst
av dikterna alla
handlar de om att baxa
en tordyvel på rätt köl
innan grävlingen och sopbilen
hinner hit.
Se där! Livet och diktandet fångade i en poetisk bild, en konkret sådan som läsaren praktiskt taget kan stiga in och detta i.
Naturiakttagelser och vardagligheter är en stomme i dikterna och fotografierna, men samtidigt innehåller varje dikt så mycket mer än de där fotstegen, stenarna, sjön och blåsipporna. Varje dikt är en liten betraktelse över tillvaron i smått och stort.
Jag vandrar gärna med Bengt Berg och hans dikter till sjön där vattnet aldrig ser ut i dag som det gjorde i går. Alldeles som livet på ytan kan tyckas bestå av ideliga repriser, men alltid är nytt.

Uppsalapoeten, bildkonstnären och bibliotekarien Krister Gustavsson blir alltmer egensinning. Hans senaste bok heter Lonely Men med tillägget Poems, så att man inte ska missförstå något - och det skulle man kunna göra eftersom det inte finns ett skrivet ord på boksidorna, bara porträtt av dessa ensamma män: skäggiga, stubbiga, skalliga, argsinta, sorgsna. En luktar på blommor, en har högklackade skor, en annan balanserar ett snapsglas på näsan medan en olyckskamrat (om det nu där så olyckligt att vara ensam man som det verkar) tycks ha ett  Janusansikte medan en annan åker skidor för fulla tag.
Så vad säger mig dessa ensamma män?
Kanske att även om ensamheten är en gemensam sak, så är de alla olika varandra. Var och en har sitt öde, har gjort sina val och snubblat på sina trösklar.
Och att poeten/konstnären nog har haft ganska roligt i allt det tuschsvarta allvaret.
Som läsare kan man till exempel stanna till vid en bild och fundera över vilken roman eller haiku den bär på.
Kanske borde någon tonsätta bilderboken till Uppsalas kära manskör OD…

Satellitbilder visar att öknarna minskar. Bra. Men haven fylls av plast. Dåligt. Några av oss är högutbildade, andra analfabeter. Dåligt. Så var ska vi lägga resurserna...

Det är skarpt läge nu. Men antagligen inte alls på grund av människans påverkan på koldioxidhalten i luften.

Den totala mängden koldioxid i atmosfären är enligt forskningen 0,04%. Människans del som mest en fjärdedel av det.

Tydligt: av 10 000 luftmolekyler är 4 koldioxid. So be it.

Vad vet vi om klimatet?

Att det var varmt runt 1000-talet och kallt under flera hundra år därefter.

Att vi hade en värmeperiod under 1930-talet med smältande is på Arktis och en långsam avkylning därefter.

Det går upp och det går ner.

Just nu sägs satellitbilder visa att öknarna har minskat och att jorden blivit grönare. Kan inte vara svårt att kolla dessa bilder. Förmodligen är de inte alls hemliga, men av någon anledning inte alls stort uppmärksammade i media.

Plasten i havet däremot. Den kan vi läsa om, se på tv-nyheterna, till och med se reportage om på youtube. Bra!

Hur det kommer sig att så mycket plast slängs, var och av vilka, borde vi få veta mer om.

Kanske finns det ingenstans där man kan slänga sin plast för förbränning (CO2) eller återanvändning. Kanske vet man inte att man borde minska användningen av plast. Kanske är man upptagen av att skaffa mat och av att överleva i ett kallt eller varmt men politiskt tufft klimat.

Viktigare åtgärder i världen att satsa koldioxidmiljarderna på skulle kunna tänkas vara alla barns utbildning (minst tio år) oavsett kön och religion, energiförsörjning i fattiga länder, kamp mot luftföroreningar (sotpartiklar, svaveldioxid, kväveoxider) och såväl informationskampanjer och miljöpolitik som fysiska åtgärder för att få bort plasten ur haven.

Bland annat alltså. Bara så.

Jag skäms! För mitt land. Eller snarare för myndigheter som inte kan samarbeta gott och effektivt och med Barnkonventionen som rättesnöre.

Tiotusentals ärenden har hopat sig hos de myndigheter som hanterar flyktingarnas asylansökningar.

Åren går. Barnen hinner rota sig i skolan och samhällena, där familjerna placerats. Medan familjerna lever i ovisshet år efter år och många föräldrar blir mer och mer deprimerade. Särskilt de som varken får svenskaundervisning eller jobb, eller över huvud taget sysselsättning.

Rätt vad det är flyttas familjer från orter, där de börjat känna stabilitet, till helt nya ställen. Och allt börjar om.

Jag nämner inte ens de unga männen som skickas "tillbaka" till Afghanistan, där de inte har någonting alls som väntar dem. Utom möjligen våld och död.

Eller de redan anpassade, arbetande, som utvisas för att arbetsgivaren har givit dem några hundringar för lite i månadslön.

Systemfel, tänker jag.

Det måste vara ett fruktansvärt systemfel som gör att vi "goda" invånare i vårt "goda" land låter människor komma hit, och sedan lämnar dem i sticket.

För flyktingarna måste det vara plågsamt och tröstlöst.

För Sverige är det rimligen dyrt.

För vem är det bra?

Och vem tänker göra något åt det.

Desmond Egans dikter har jag översatt och tolkat. Staffan Sandlers Svartlögakonst och själva ön har jag skrivit om i prosa och poesi. Och nu finns böckerna irl!

Innan jag hade fått någon bok publicerad, trodde jag att jag skulle vara lycklig resten av livet om jag fick ut en bok. Lycklig och mätt. Ha! Fel!

Försommarens två böcker är mina nummer 13 och 14. Men jag är hungrigare än någonsin! Redan ligger en roman för lektörsläsning hos ett förlag, en barnboksserie söker sitt förlag och nu ska jag sätta samman en diktsamling. Något jag borde ha gjort för 20 år sedan. Jag har mer än 500 dikter att sovra bland...

Jag tror det är så, att som författare jobbar man alltid. Det går inte att sluta. Skrivandet är inte bara det man GÖR utan också det man ÄR.

Hur som. De båda nya böckerna är inte helt mina egna.

"how lonely the soul" är ett urval av den irländske poeten Desmond Egan dikter. Mitt urval. Men hur man än vänder på det, är dikterna hans!

Han har gett ut fler än 20 diktsamlingar, så jag hade att ta av... När jag introducerar honom för svenska poesiläsare, är det med en 90-sidig bok, som också innehåller mitt förord och professor Ivo Holmqvists efterord.

Jag har fokuserat på Desmonds dikter om musik och bara lagt till smakprov på dikter om potatissvälten, Nordirland, kärlek och fred.

Förlaget Ekström&Garay har gjort en ursnygg bok, se ovan. Hur innehållet är, får läsarna avgöra. Men jag känner mig glad och nöjd.

Boken släpps vid den internationella Gerard Manley Hopkins Festival i Newbridge på Irland sista veckan i juli. Desmond och jag kommer att läsa tillsammans. Det är andra året jag är där - också med egen engelsk poesi.

1 oktober blir det släpp vid irländska ambassaden i Stockholm. Och dagarna innan eller efter släpper vi boken i Uppsala.

Den andra boken, "Svartlöga min kärlek", om ön och konsten, är inte heller bara min, utan målaren mm Staffan Sandlers och min tillsammansbok. 

Staffan har fotograferat sin ö och sin konst och skrivit ett förord. Jag har skrivit, med lätt hand, öns historik och berättat om ett människoöde där, med hjälp såväl av Staffan som av diverse böcker, artiklar och gamla albumbilder. Och så har jag skrivit dikter med utgångspunkt från mina besök på ön, min kännedom om Staffans måleri och allmänna tankar kring liv och väder och konst.

Är jag superlycklig? Nja, det funkar faktiskt inte så. Men jag är nöjd (bortsett från några korrekturfel som retar mig obeskrivligt). Båda böckerna är vackra och väl värda att läsa. Tycker jag - annars hade jag ju inte arbetat med dem.

Nöjd men hungrig, sugen, rent av lysten på att skriva mer eget. Hitta på berättelser. Formulera meningar. Lirka in det som är viktigt för mig i såväl poesi som prosa.

Och skriva en ny sång! Det var ett tag sen.

Och tonsätta Åsa Noréns sångtexter, som jag har lovat.

Pris vare arbetet! Även när det inte medför särskilt mycket ära.

PS Kontakta mig via Facebook för att köpa böckerna!